Min Smak

Vår ”route” för dagen startade i Narbonne-Plage och vägen gick via Narbonne och D 613 till Château Ollieux Romanis i les Olieux. Där provade vi tre röda med blandningarna 40 – 50 % Grenache, 23 – 25 % Mourvèdre, 23 – 25 % Grenache och 4 – 10 % Syrah. Bäst av de tre var Atal Sia, ett suveränt gott vin med ca 10 års lagringsförmåga. Vinet är tillverkat av druvor från vinstockar som är 60 – 100 år.

Med något mer tyngd i bakluckan åkte vi vidare på D 611 mot Durban-Corbières via Tuchan och Paziols. Sen D 117 till Maury där Pyrenéerna syns i bakgrunden.

I Maury, som var väl värt ett besök och som jag definitivt ska tillbaks till, ville vi prova några söta viner. Jag har tidigare druckit enklare Maury och bättre Banyols vilka ofta jämförs. När man kör in i Maury så syns det direkt att det är en liten by med bättre ekonomi pga sina vinframgångar.

Man möts av en modern byggnad där de samlat områdets vinproducenter, turistinformation och restaurang. Där kunde vi se VDN-viner från Maury från 1925 och framåt på hyllorna.

Förutom att hinna med en lunchmeny på ett enkelt familjeställe, där kocken var före detta professionell kroppsbyggare, tog vi ett längre stopp hos den kände producenten Mas Amiel (MA) där vi prövade fem söta viner.

Här fick vi ett gott snack med engelsktalande Aline Chedet. Hon berättade om deras tillverkningsmetoder och gav oss till sist en titt på lagringstunnorna där de lagrar sitt klassiska VDN-vin i 15 år.

Deras klassiska VDN-vin kommer till genom följande moment i tillverkningen; plockning av druvor (röda Grenache), vinifiering genom jäsning, fortifikation genom tillsats av en liten mängd (10 %) sprit (95 procentig) för att stoppa jäsningen. I april året efter att druvorna plockats hamnar drycken i damajanger som ställs utomhus i ett år. Under detta år dunstar 10 % av vinet. Efter detta år hälls vinet upp på stora fat, 35 000 liter i varje. Faten är från slutet av 1800-talet och från Österrike (ja, faktiskt). Faten fylls med vinet, men inte ända upp. Man lämnar luft i toppen av fatet för att vinet ska kunna oxidera. Oxidationen är en viktig del av framställningen. Varje flaska av deras 15-åriga Prestige är tillverkad enligt denna metod och innehållet i flaskan är minst 15 år, oftast 15-20 år. Fascinerande tillverkningsmetod! Naturligtvis var det ett måste att ta mig sig detta vin hem.

Från Maury tillbaks på D 117 till Mas Jau och vidare på D 59 upp till toppen på berget där utsikten över dalgången är grym. Sen ner för den slingriga vägen som leder oss till Tautavel. Sträckan ner till Tautavel har vi åkt tidigare fast då från andra hållet. Denna väg är så vacker! Nu vidare till Vingrau där vi hoppades få pröva viner från prestigeproducenten Le Clos des Fées. Tyvärr blev det inte så, de var inte hemma vilket var tråkigt. Men jag ger inte upp, nästa försök blir till sommaren!

Hemfärden fortsatte sedan på D 12 till Riversaltes, denna gång utan vinprovning, och N 9 tillbaks till Narbonne och Narbonne-Plage.

På vägen hem passerar vi byn Roquefort-des-Corbières där Jasques på Domaine Dohin Le Roy bor. Ett enkel gård med tillverkning helt enligt äldre metoder. Denna dag hann vi inte träffa Jasques, det får bli till sommaren. Jasques har i sin ungdom varit i Göteborg.

Vilken härlig dag vi hade pappa och jag!

(Klicka här för att se alla foton från vinturen.)

Vi besökte gården (visa i Google streeetview) där Jérôme Bertrand och hans fru driver släktens vingård. Sedan 1994 då Bertrand tog över efter sin far, som förövrigt fortfarande hjälper till på gården, bestämde de sig för att bli en oberoende vinproducent. Tidigare hade familjen varit ansluten till ett kooperativ. 85 % av producenterna i Fitouappelationen är anslutna till ett kooperativ så Bertrand ses som en förnyare i regionen. Jérôme är sjätte generationens vinproducent i släkten och de har verkat i samma lokaler sedan 1911.

(Klicka på fotot för att visa alla foton eller titta på dem i en slideshow.)

Jérôme berättade att då det är dags för vindruvsplockning anlitar de 40 vindruvsplockare från Andalusien. Det är ett hård arbete och all plockning sker för hand. Inga maskiner används för detta viktiga arbete. Plockningen pågår i 14 dagar och startar vanligtvis kring den 20:e  till 25:e september. Han vill ha regn kring den 20/7 men absolut inget regn i september. I förra veckan kom ett regn men nu vill han inte ha mer regn. Då blir det ett bra år i år. I år trodde han att de skulle börja plocka den 24:e september – snacka om koll!

De röda druvorna plockas först (carignan, grenache och syrah) sedan är det dags för de gröna där Muscat plockas sist. När druvorna tas ner från bergen förs de in på vagn i ”ladan” där de sorteras manuellt – druva för druva. De bästa druvorna går till toppvinet Cuvée Jean Sirven som har rötter från en tidigare släkting som vann guldmedalj med detta vin vid världsutställningen i Paris år 1900. Detta vin i årgång från 1945 finns det flaskor kvar av på gården och de sägs vara drickbara så lagringsdugligheten hos detta vin är mycket bra.

Carignan är basen i de röda Fitou-vinerna. Enligt appelationsreglerna ska det vara minst 30 % carignan. Då carignan är basen så är Grenache druvan som rundar av och ger elegans. Även Syrah förekommer i två av de röda vinerna.

Vi fick en rundvandring i ladorna och med Jérômes fåordiga engelska och vår fårordiga franska gick det trots allt bra – dessutom var det riktigt kul! När vi kom till lagringen på ekfat berättade han att de varje år köper nya ekfat (Franska) till toppvinet som får ligga på fat i 12-18 månader. Sedan användes faten i ytterligare tre till fyra år till de övriga vinerna. Väl vid buteljeringsmaskinen fick vi veta att de producerar 100 000 flaskor om året. Ca 50 % går till Frankrike medans resten går till Belgien, Schweiz, Kanade m.fl.

Fitouappelationen får också producera söta VDN-viner såsom Muscat de Rivesaltes och Rivesaltes då den äldre appelationsgränsen för Rivesaltes gick där Fitous gränser går idag. Rivesaltes producerar man på två olika druvor; Maccabéo/Macabeu och Muscat. De gör tre söta VDN-viner. Ett av dem är ett Rivesaltes Ambré som produceras i ett solerosystemet.

Vi lämnade Jérôme och hans far efter att ha handlat elva flaskor av dem och då vi fått vår Languedoc-vinbok signerad av dem bägge. Jérôme var vänlig och skickade med en extra flaska rött som en trevlig gest – det tackar vi för!

När vi lämnade byn Paziols tog vi bergsvägarna, där Catarerna höll hus förr i tiden, via byn Tautavel till Rivesaltes. Väl igenom byn Tautavel så började en stigning på smala bergsvägar som varade ungefär halvvägs till Rivesaltes. Detta var en av de vackraste vägar vi någonsin tagit. Enorma vyer – så vackert att det inte var någon idé att fotografera. Måste ses!

Väl framme i Rivesaltes var det som vanligt omöjligt att få något att äta i denna by. Den verkar ha en matförbannelse över oss. Vi besökte kooperativet Arnaud de Villeneuve på torget i byn. Mer om detta i ett annat blogginlägg.

Au revoir!